Kroppen efter två graviditeter

Jag måste säga att det gick snabbare att komma tillbaka efter två graviditeter än vad jag trodde. Nu hör det också till saken att jag bara gick upp 8 kilo under min sista graviditet och det hjälpte garanterat. Sen tror jag att det handlar om motivation och att inte avvika från sitt mål. Betyder det mycket för en, lägger man ner jobbet och tiden så når man resultat. Jag tror på att kroppen kan komma tillbaka helt, i alla fall det man kan påverka själv på den. Sen är det ett enormt jobb, inget kommer gratis men det är klart möjligt. Nu pratar jag inte om bristningar eller om fallande bröst. Jag pratar om resten av kroppen. Den där biten som vi kan påverka men ofta är för lata för att ta tag i eller så är det helt enkelt inte så viktigt för oss (och då spelar det givetvis ingen roll heller). Det gäller att bestämma sig , köra på och inte avvika från sin plan.

Jag har fått tillbaka min kropp helt efter min andra graviditet, magen också. Jag vet att det går. Sen är detta riktigt viktigt för mig så jag satsade en hel del på det också. Jag tog mig tiden och gjorde jobbet, det gav resultat. Jag prioriterade den biten hos mig och höll motivationen uppe. Var till och med lite kul att ha det som utmaning.

Lugn och ro är inte alltid bra

Det känns så tomt i lägenheten. Plötsligt har jag bara ett barn i huset. Antonias rum gapar tomt och ingen värme och kärlek kommer från rummet. Det är så naket utan hennes fina lilla närvaro där. Ingens underbar liten flicka som ligger i sängen. Jag kan inte gå in och titta och pussa på henne när som. En annan underbar liten flicka ligger i det andra rummet. Sashas lilla mörka huvud ligger så fridfullt i sin spjälsäng. Jag känner hur lägenheten är lugn, det saknas en stor del av dess själ, Antonia . Har ofta hört att man ska njuta av en lugn lägenhet. Tycker mest att det känns ensamt, naket, deppigt och fel på något sätt. Att resa bort själv är en sak men gillar inte att vara hemma och att barnen är borta. Ja, kommer inte vara lätt när de blir åldra men jag antar att det är en vanesak. En vanesak som jag kommer ha svårt att vänja mig vid…….

Vad är kärlek?

Kärlek är det som fyller livet med mening, det största i livet, anledningen till varför vi finns. Kärleken slår till varje dag på olika sätt och olika starkt. Ibland överraskar den. Idag sitter jag och tittar på Antonias tomma säng och tänker på att hon inte kommer sova där inatt. Jag slås plötsligt av hur mycket jag saknar henne och hur ledsen det gör mig. Tanken på att inte kunna komma in till henne på kvällen för att pussa, krama och titta på henne gör att jag inte kan hålla tillbaka tårarna. Det känns plötsligt så tomt, så ensamt, onaturligt och helt fel. Jag är inte van vid detta. Det är töntigt, jag vet det, finns ingen anledning att vara ledsen egentligen men känslorna övermannar mig. Det är kärlek, så kan den göra, den gör att vi förlorar kontrollen. Den är starkare än oss och den är ologisk .Den är underbar! Tänk att känna så starkt för någon, några i sitt liv. Kärleken till mina barn och min man är den största och starkaste kraften jag har. Kärlek är att sätta andra före sig själv och göra så med glädje och per automatik. Naturligt och självklart. En del av en .Känns som att min familj är mitt syre , kan inte andas utan dem. Min lycka, mitt syre, mitt hem.

Att vara en bra mamma

Det är viktigt för alla mammor att känna sig som en bra mamma. Känna att man gör sitt bästa, att det räcker , att man verkligen är en bra mamma. Det finns dagar då man , i alla fall jag inte känner sig som en superbra mamma. Känner inget super alls faktiskt. Dagar då jag är besviken på mig själv att jag inte klarade av vissa saker bättre än vad jag gjorde, att jag inte hanterade vissa situationer bättre än vad jag gjorde, att jag inte lyckades behärska mig, att jag inte räcker till hemma. Dessa dagar är tack och lov inte många men de finns. Då börjar jag tänka:

Är det för att jag ställer för höga krav på mig själv som jag känner så här?

Brukar killar känna så här? (tror det är riktigt få faktiskt)

Varför just vi mammor?

Och massor av andra tankar.

Sen slutar jag plötsligt och tänker så här: För att vi är just mammor. Vi funkar så här och därför har vi också den rollen vi har och den relationen vi har till våra barn. Jag skulle inte ändra på något ens om jag kunde. Vill ha det precis så här.Visst, vissa dagar är tunga men det hör till. Den stora helheten är underbar och det är därför vi vill vara den bästa versionen av oss själva för oss och alla där hemma.

Sova borta första gången, jag har lite ångest…

Inget av mina barn har sovit borta själva än. Ja,  i Sashas fall är det inte så konstigt då hon bara är 8 månader gammal. Antonia har nu fyllt 4 och det är dags snart. Jag måste erkänna att det knyter sig lite i min mage när jag tänker på det. Jag har ångest helt enkelt, jag är inte redo. Jag vet att hon är redo. Hon vill själv, ser fram emot det. Vi har pratat mycket om det och packat hennes ryggsäck tillsammans . Det är inte klokt att jag känner så här starkt för det. Timingen är bra då jag behöver resa bort själv en natt och passar då på och låter henne prova då. Hon skulle inte ha kul på det jag ska iväg att göra så för henne är det perfekt. Hon ska sova över hos sin morfar som hon älskar, litar på, har kul med och känner super bra. Hon kan hans hus bra och älskar att vara där, ändå är jag skakis. Han har dessutom frågat mig i över ett år om hon kan sova själv hos honom någon gång men det har känts tidigt. Jag vet att det inte ät tidigt, har kompisar vars barn har sovit borta hos mormor och morfar då de var knappt ett år men detta känns rätt för mig.

Nu känner jag att det är bra för henne att prova på. Få känna att hon är äldre, en nyttig och kul erfarenhet som ligger rätt i tiden. Säkert nyttigt för mig med. Det var knappt ett år sedan jag var ifrån barnen (har inte lämnat dem sedan jag var höggravid med Sasha) och det gör garanterat sitt. Har dels glömt lite hur det är att vara utan henne och därför känns det extra tungt. Dels att det känns fel på något sätt att vara utan henne när jag inte absolut måste. Det är en sak om jag och Adam har en natt/helg själva eller att jag reser bort en natt av någon för mig nödvändig anledning. Här finns det inte en nödvändig anledning för mig. Hon skulle teoretiskt sett kunna följa med. Det skulle vara tråkigt för henne, men det skulle gå. Nej, här görs ett frivilligt val att spendera en natt på olika platser bara för hennes skull egentligen (kan inte fortsätta säga nej till morfar ett år till:::).

Hon komne inte sova hemma i son egen säng, jag kommer inte kunna finnas där för henne om hon drömmer en mardröm, hur ska hon hantera det i en annan miljö utan mig??!!! Jag vet att hon klarar det galant, frågan är om jag gör det. Faktum är att jag älskar att vara/hänga med mina barn. Jag ser inte fram emot att skicka iväg dem på olika saker. De gånger jag inte ser dem är när jag och Adam har tid med varandra och sticker iväg ett litet tag eller jag måste själv. Utöver det vill jag vara med dem så mycket som möjligt. Det kanske tycks löjligt att göra en stor grej av det men för mig är det en stor grej. Förmodligen en ännu större grej än för henne. Jag har väntat med detta av flera anledningar men faktum är att hon är tillräckligt stor i mina ögon nu, hon är äldre. Oj oj oj, hon är en stor tjej. Jag har ingen brådska med att spendera tid ifrån henne. Det kommer jag göra senare i livet oavsett jag vill det eller inte, kommer inte ha något val snart. Fram tills dess vill jag ha så mycket tid tillsammans med mina barn som jag kan få . Undantag är när jag reser iväg med Adam och det behöver jag göra några gånger om året. Är viktigt att göra tycker jag. Är riktigt glad att jag inte behöver resa i jobbet och kommer försöka hålla det så så mycket jag kan.

Jag vet att hon kommer ha en underbar tid, att hon kommer ha det enormt kul, bli extra bortskämd och stortrivas. Jag kommer dock sakna henne enormt och längta otroligt mycket efter att se henne. Konstigt men detta känns helt annorlunda, främmande på något sätt. Ser redan fram emot att höra allt hon kommer ha att berätta. Jag måste kunna hantera detta lugnare. Ja ja, första gången är alltid första gången….